Motivation
25/02/12 17:26
Första blogginlägget och här jag följer ett gott råd från en vän: Skriv det du känner för. Min blogg kommer att bli just så, tankar och funderingar kring livet tillsammans med hund, träning, träningskamrater, kort sagt det som inspirerar mig och håller mig och mitt hundliv igång.
Det som ger mig motivation och inspiration i min träning är främst mina träningskamrater. Den kamrat som verkligen gav mig en liten lycko-kick häromdagen är en ny liten fyrbent träningskamrat, Atari en 11 veckor gammal hoffetik. Hon är tillsammans med husse Björn är ett nytt härligt team som det bara lyser om, ni vet nästan så där som det lyser om de som är nyförälskade. Atari har en härlig attityd till livet: frimodig, nyfiken, kampglad och med en stor portion självförtroende tar hon sig an och löser sina valpuppgifter. Jodå, husse är också duktig ☺ men det är ju svårt att konkurrera med en valp när det gäller uppmärksamhet.
Hur har du det förresten i relationen med din fyrbente träningskamrat?
Den allra första lyckokänslan med en valp är det lätt att glömma, men så värdefull att försöka återskapa, framförallt när det kör ihop sig, för det gör det förr eller senare.
Unghundsåldern ni vet, när de är störst, bäst och vackrast. Jag fick ändra mina träningsplaner otaliga gånger när Leo var unghund och lämna den roliga träningen för att istället uppfostra. Jag kom till appellplanen för att ha roligt tillsammans med min hund. Han kom dit full av förväntan på arbete, men fokus kunde svänga från viljan att samarbeta med matte till att istället lägga full kraft på att vakta matte eller sina och mattes saker. Känslan av att ”det är bara plats för mig och min matte här” var periodvis ganska stor, och jobbig för oss båda. Jag får erkänna att träningsmotivationen inte var precis på topp hos mig under den perioden. Men är det något en slyngel behöver så är det ju mycket träning så det var bara att bita ihop och kämpa på.
Ibland är det lätt att låsa sig i konflikter med sin hund och glömma den där viktiga känslan av samhörighet som måste genomsyra träningen. Gör då något helt annat med din hund än vad du tänkt dig, du kommer bara att förlora på att se din hund som en sparringpartner som du ska vinna över på vägen mot ditt mål.
Numera är Leo och jag är ett team - vi tränar tillsammans och vi har väldigt roligt ihop när vi gör det, vilket självklart är en förutsättning för oss båda för att vi ska vara motiverade.
Trots detta, att träna tillsammans med en härlig hund, så går det inte alltid så bra som jag tänkt mig, träningsmålen jag satt upp når jag inte alltid, både under och efter ett träningstillfälle kan jag grubbla lite för mycket – och jag är väl medveten om hur jobbig jag är då, men då har jag mina träningskamrater som peppar och stöttar mig. Tack!
Det som ger mig motivation och inspiration i min träning är främst mina träningskamrater. Den kamrat som verkligen gav mig en liten lycko-kick häromdagen är en ny liten fyrbent träningskamrat, Atari en 11 veckor gammal hoffetik. Hon är tillsammans med husse Björn är ett nytt härligt team som det bara lyser om, ni vet nästan så där som det lyser om de som är nyförälskade. Atari har en härlig attityd till livet: frimodig, nyfiken, kampglad och med en stor portion självförtroende tar hon sig an och löser sina valpuppgifter. Jodå, husse är också duktig ☺ men det är ju svårt att konkurrera med en valp när det gäller uppmärksamhet.
Hur har du det förresten i relationen med din fyrbente träningskamrat?
Den allra första lyckokänslan med en valp är det lätt att glömma, men så värdefull att försöka återskapa, framförallt när det kör ihop sig, för det gör det förr eller senare.
Unghundsåldern ni vet, när de är störst, bäst och vackrast. Jag fick ändra mina träningsplaner otaliga gånger när Leo var unghund och lämna den roliga träningen för att istället uppfostra. Jag kom till appellplanen för att ha roligt tillsammans med min hund. Han kom dit full av förväntan på arbete, men fokus kunde svänga från viljan att samarbeta med matte till att istället lägga full kraft på att vakta matte eller sina och mattes saker. Känslan av att ”det är bara plats för mig och min matte här” var periodvis ganska stor, och jobbig för oss båda. Jag får erkänna att träningsmotivationen inte var precis på topp hos mig under den perioden. Men är det något en slyngel behöver så är det ju mycket träning så det var bara att bita ihop och kämpa på.
Ibland är det lätt att låsa sig i konflikter med sin hund och glömma den där viktiga känslan av samhörighet som måste genomsyra träningen. Gör då något helt annat med din hund än vad du tänkt dig, du kommer bara att förlora på att se din hund som en sparringpartner som du ska vinna över på vägen mot ditt mål.
Numera är Leo och jag är ett team - vi tränar tillsammans och vi har väldigt roligt ihop när vi gör det, vilket självklart är en förutsättning för oss båda för att vi ska vara motiverade.
Trots detta, att träna tillsammans med en härlig hund, så går det inte alltid så bra som jag tänkt mig, träningsmålen jag satt upp når jag inte alltid, både under och efter ett träningstillfälle kan jag grubbla lite för mycket – och jag är väl medveten om hur jobbig jag är då, men då har jag mina träningskamrater som peppar och stöttar mig. Tack!